Intensivt, uppsluppet och konstigt på Hangö Teaterträff

I år ordnades Hangö Teaterträff för tjugoförsta gången. För mig var det första gången.

Mina skådespelarvänner har redan i flera år tjatat om Hangö Teaterträff, men jag har aldrig tidigare vågat ta mig an evenemanget. Framför allt för att jag är livrädd för att själv involveras och bli uppdragen på scenen, och när det gäller den typ av huvudsakligen alternativ teater som visas på teaterträffen är just delaktighet ofta förekommande. I år trotsade jag min rädsla, tog tåget ut till Hangö och upplevde två av teaterträffens fyra dagar.

Hangö teaterträff ordnas varje år i början av juni och är Finlands största svenskspråkiga teaterfestival. Här samlas teaterarbetare och åskådare för att se årets bästa flyttbara föreställningar. Utbudet är rikligt med ett trettiotal föreställningar som visas i magasin, hallar, på restauranger och stränder.

Stämningen på festivalen är intensiv. Lite känns det som en enorm firmafest för skådespelare, och som enbart åskådare känner jag mig ibland malplacerad. Eftersom skådespelare generellt är sociala och kontaktsökande välkomnas jag ändå snabbt i gänget och dras med i uppsluppenheten och de kritiska diskussionerna.

Föreställningarna visas i ett gammalt militärsjukhus med sönderslagna fönsterrutor och flagnande väggar.

På fredagkväll anländer jag relativt sent och får tag på den sista biljetten till Projekt: Jelinek! där fyra regissörer gjort sina versioner av en text av nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Jelinek anses vara oerhört svår att sätta upp, men i det här projektet har regissörerna bara haft en dag, fredagen, på sig att arbeta fram en femton minuter lång föreställning med skådespelare som lottats ut samma dag. Föreställningarna visas i ett gammalt militärsjukhus med sönderslagna fönsterrutor och flagnande väggar. Projektet är otroligt intressant – redan i andra föreställningen börjar man känna igen den minst sagt underliga texten, men de fyra föreställningarna är ändå så olika varann att inget annat än orden binder dem samman.

På lördag ser jag föreställningen SCUM-manifestet, som är ett gästspel av Turteatern från Stockholm. Också den föreställningen är populär och biljetterna är slutsålda. Efter en halvtimmes väntan i kylan blir jag i alla fall tilldelad en biljett och får slå mig ner på en guldfärgad dyna och äta jordgubbar och karameller tillsammans med föreställningens övriga kvinnliga åskådare. De manliga åskådarna sitter mitt emot oss på obekväma pallar med starka strålkastare i ögonen medan skådespelaren Andrea Edwards med stor inlevelse läser upp hela manifestet. Manifestet är radikalfeministiskt och går mer eller mindre ut på att män är avskum som inte gör någon nytta på denna jord. Jag känner mig oerhört provocerad under den ca en och en halvtimme långa föreställningen, vilket antagligen är syftet.

På lördagskvällen går jag på den stora festen där bland annat teaterträffens stora pris delas ut. Där passar jag också på att mingla och ställa frågan "Vad är det konstigaste du varit med om i teatersammanhang?" åt några festdeltagare.



Text: Ida-Lina Nyholm