Kaijtsu:s blogg

Till min stora skam måste jag erkänna att jag inte alls är så insatt i Greklands situation som jag kanske borde vara. Min kunskap om landets ekonomiska kris är ytlig för jag har nästan inte alls följt med. Detta skapar ju lite problem, för Grekland är ju lite på allas läppar; men främlingar och halvbekanta diskuterar man väder och den grekiska skuldkrisen. Inkommande helg kommer att bli väldigt social för min del då både dop och konfimationsfest väntar, och jag är helt säker på att Greklandsfrågan kommer att dyka upp i diskussionerna. Så vad skall jag då säga? Jag vet inte!

Därför ber jag nu om er hjälp, käre läsare. Vad jag hoppas på är att NI kunde ge mig färdiga meningar och fraser som jag sedan kan använda vid de rätta tillfällena.

'Exempel kunde vara:
"En stat måste hålla kåll på sina offentliga utgifter. Den ena handen måste veta vad den andra gör!".

Alternativt kunde man ju inta en mer aggressiv hållning: "Jag säger som Soini: Rhodos i pant!".

Ett annat sätt är att försöka styra in diskussionen på andra ämnen. Genom att lite parafrasera en välkänd Harry Enfield-sketch kunde man uttrycka sig på följande sätt: "Jag vet inget om politik, men jag alltid älskat de grekiska kvinnorna. De är så vackra!".

Har ni andra förslag?

Jag är alltid lite efter. Eller man kan säga så här: jag följer en annorlunda trendrytm. Först nu skall jag börja se på första säsongen av Six Feet Under (kom ut 2001) och det tog herrans många år för mig att inse att Two and a Half Men en komediserie ut över det normala (första säsongen kom ut 2003).

Gårdagen var nog en helt legendarisk hockeydag. Under eftermiddagen beskådade jag då slovakerna sensationellt slog kanadensarna i en helt otrolig match. Min sympati var nog på slovakernas sida, för jag jubla starkt för varje mål de gjorde. Sedan var det då Finland-USA som likväl blev en oförglömlig match, med dramatik som hämtad ur en välskriven thriller (jag vill påpeka att jag talat varmt om Jesse Joensuu redan före VM). Tyvärr hade jag inte möjlighet att beskåda Sverige-Tjeckien som av allt att döma var minst lika spännande som de två andra nämnda kvartsfinalerna.

Jag är på gott humör idag, vilket delvis har med gårdagen hockeyupplevelser att göra. Men en starkt bidragande orsak är också det att ikväll väntar Cats on Fire-keikka på Leipätehdas. Tänk, Vasas stora söner är här och ända har man inte släppt några biljetter till förköp. Helt folktomt kan det ju inte bli.

Förutom mig kan även Steph, Petter och Kata räknas till dem som hyllar Cats on Fire. Till den kategorin kan även Dack, till viss mån, grupperas. Medan Jegerenlampe börjar spy bara av att höra den nämnas, så kan Hellholming mycket väl tänka sig att fara på deras keikka så länge där också finns öl till försäljning.

I högstadiet och gymnasiet hade vi en lärare av den gamla stammen. Han var dedikerad till sina ämnen, biologi och geografi, var en mycket bra historieberättare och hade ett starkt behov av att uppfostra sina elever i en anda av gammaldags moral. Han var mycket religiös, kanske på gränsen till en fundamentalist. Därtill hade han en väldigt kännspakt sätt att prata, och en tendens att berätta vitsar som for över huvudet på oss högstadieelever och som i vår upplevelsevärld blev till absurda berättelser utan poäng. Hans orginalitet gjorde honom till en mycket tacksam måltavla i samband med olika sketcher som framfördes under de samkvällar som niorna årligen ordnade, Själv fanna han dessa sketcher med parodisering av olika lärare vara under all kritk. "Det är ingen konst att vara fräck, det kan alla", förklarade han åt oss under en lektion, "men att vara rolig på riktigt, det är en konst!".

Jag har ofta tänkt på hans ord. För han har ju nog rätt: det är inte svårt att vara fräck, det ligger liksom i vår natur. Det kommer av sig själv. TV-underhållningen bygger väl idag mer än någonsin förr på konsten att vara fräck. Blir man en offentlig person, ja då måste man nog vara beredd på att din person kan bli förlöjligad och parodiserad i en stil som kan gå långt över gränsen för god smak. Sku nog inte själv vilja bli behandlad på det sättet.

Roast, ett koncept uppfunnet i USA (som det mesta i branschen), tar dock fräckheten inom TV-underhållningen till en helt annan nivå. Roast är, om vi citerer Wikipedia, en tillställning "in which an individual is subjected to a public presentation of comedic insults, praise, outlandish true and untrue stories, and heartwarming tributes, the implication being that the roastee is able to take the jokes in good humor and not as serious criticism or insult, and therefore, show their good nature". Jag har sett på några roastavsnitt och tittat på klipp på youtube och ibland blivit helt paff: hur vågar någon uttrycka sig på detta sätt om en peson som dessutom sitter där brevid? Det är så smaklöst!

Och jag fördömer. Och jag skattar.