Såg på Midnight in Paris igår. Bra film (Woody Allen e bäst). Tvärtemot filmens budskap sitter jag här och idealiserar flydda tider. Jag tänker: förr var sjärnorna riktiga personligheter, till skillnad från idag då alla är smidda ur samma kosmopolitiska form, är förutsägbara och tråkiga. Förr hade sjärnorna temperament, var personliga till sättet och till sina åsikter, och framförallt: de pratde med klingande dialekt! Som Ella Fitzgerald och Ernest Hemingway i Midnight in Paris, eller Katharine Hepburn i The Aviator.
Mellankrigstiden. Guldåldern.
