allianz:s blogg

Tänker försöka klämma in ett inlägg här innan sambon hinner före...

För exakt tre år sedan var det community-träff i Hesa och jag åkte dit med en god vän. Från början var det alltså tänkt att vi skulle åka flera stycken men sedan backade alla ur, en efter en. Så, sammet och jag åkte på tumis efter mycket funderande fram och tillbaka.

Vid samma bord satte sig alltså en skäggig filur ned, ganska mitt emot mig. Jag minns ännu exakt det första jag hörde Honom säga, hurdan jacka Han hade och var Han hängde sin gröna ryggväska (jag vet, mitt minne är lite underligt) Jag minns också att jag skrattade lite för länge, kändes det som, åt sättet Han presenterade sig på. Han hade snälla och glada ögon och Han log hela tiden.
Vi åt, tog en kaffe (och sammet tog säkert en cokis ;-)) i baren och plötsligt skulle vi alla åka hem.
Vi traskade till bilen och Han till tåget. Jag tittade på Hans rygg då han svängde av till höger och vi fortsatte rakt fram.

Följande dag, tror jag... blev vi vänner här på x3m och vi började skriva till varandra. 
En morgon, några veckor senare snokade jag reda på Hans telefonnummer och skickade ett sms.

Så, för att göra en lång histora kort så "klickade" det ganska rejält och här sitter vi nu, tre år senare.
Inte en dag skulle jag byta bort, vi skrattar tillsammans mer än jag någonsin skrattat förut och Han är den snällaste och tryggaste man kan tänka sig.

Snipp snapp snut och så fortsätter hoppeligen sagan i hundra (eller åtminstone femtio) år till...

 Ibland är det lite extra roligt att vara dagmamma.
En av småttingarna hade tydligen varit riktigt sur och ledsen på morgonen
där hemma och pappan var lite orolig när dom kom i morse.
När hon väl var inne och avklädd rusade hon fram till mig,
kramade mig hårt och ropade "Häj häj pappa". 

Såna här små gosegrisar får morgnarna att kännas snäppet trevligare.

Dagens minus går till stans anställda. Inte alla såklart men..
har nu sedan nio provat ringa till en instans och en telefonsvarare
meddelar mig varje gång att kontoret är öppet mellan 9 och 15. Daa?!
Nu är klockan över tio och ingen svarar. Brukar dom inte koppla vidare
samtal ifall den man ringer till inte är på plats? I don´t get it.

 Just nu känns det som om livet springer iväg i galopp och jag kommer lunkande efter.
Lite steget efter hela tiden, lite för långsam också.. 
Det är nog bara en känsla för på riktigt så har jag varit ganska duktig
och har en massa bollar i luften. Lite för många kanske.
Få nu se vad det blir av det hela...

Lite jobbig vecka förresten. Kollegan är bortrest och igår kväll fick jag veta att
ett av dagbarnen har löss. Igen. För typ fjärde, femte gången sedan augusti.
Jag får fel i huvu och har tvättat och fixat som en galning idag på jobbet för att förhindra spridning.

Att sånt.

 ... tusen kvar.

På torsdagen var jag och fick bortopererat två födelsemärken. Ett var det gamla ärret på ryggen som
bevisligen bestod av cancerceller. Det andra, på armen såg lite likadant ut så jag antar att det var av samma sort. Det känns ganska skönt, även om jag inte direkt går omkring och är rädd för att dö. Det finns liksom ingen tid för sånt (plus att gubbskrutten har förbjudit mig..)

För övrigt så håller jag på att spricka av rastlöshet och jag är så inihelvetes trött på att alltid vänta på allting. Först väntade man i all oändlighet på att få huset färdigt, tills man insåg att den dagen aldrig kommer. Nu väntar jag på att få klarhet med allting så jag kan se barnens pappa flytta ut ur huset innan det är totalförstört. Varje gång jag varit där så gär jag ut med gråten i halsen. Han röker inne, han har nog inte "städat" mer än två, tre gånger på dryga två år och det luktar apreve där inne.

Förresten, någon som har erfarenhet av grabbar i 6-7 årsåldern...? Vår lille här hemma beter sig som en mini-tonåring och man får verkligen vara glad att det finns någon slags "grundskolning" där i botten..
Ena stunden får man inte vara i hans rum och han tycker inte om en, andra stunden ska han sitta i famnen och pussa på mamma. Man känner sig stundvis ganska ställd som förälder (och undrar hur sjutton de egna föräldrarna klarat av ens egen barndom utan att flippa)

Till nästa gång ska jag försöka komma på något skojigt att skriva om, I promise. 
För som sagt så finns det mycket av den varan också fast det inte alltid verkar så.