briljantamy:s blogg

För första gången i mitt liv råkade jag ut för en överraskningsfest, min födelsedag till ära. Det var antagligen mitt livs roligaste fest. Jag måste ändå påpeka för alla er som planerar överraskningsfest för era vänner att se till att det, newsflash!, inte går som i filmer. Här medföljer några viktiga tips.

1) Jag såg INTE ut som en filmstjärna, eftersom jag var avslappnat klädd för en mysig drink med två kompisar istället för rått party. I Hollywood har de alltid perfekta frisyrer och noggrannt utvalda festblåsor. Verkligheten är fulare än så.

2) Jag tappade talmågan för den största delen av kvällen, inklusive de tio sista minuterna av radiosändningen där mina vänner överraskade mig. Proffsigt nog. I filmerna återhämtar sig stjärnorna på två sekunder, men jag antar att de egentligen var förberedda på överraskningen med tanke på sin perfekta utstyrsel.

3) Jag överraskades av tio superfina vänner. Men i filmerna har de alltid femhundra mänskor på sina överraskningsfester. Vem har femhundra vänner annat än i Facebook?

4) Jag levde resten av kvällen på chips o energidricka eftersom jag inte hade förberett mig på en lång natt. I filmerna är det här aldrig ett problem. Om inte annat består festbjudningen av organiska sjögrässmoothies och importerad sushi från Japan. 

Trots det här har jag antagligen aldrig blivit så glad som när mina vänner hoppade in i studion mitt i direktsändning. Här kan ni se all pre- och postyrsel. Känsliga öron förvarnas!


Så, här kommer nu det viktigaste tipset på hur man kan vara förberedd på överraskningsfest. Jag kommer resten av mitt liv att ha en nödväska packad inför en eventuell överraskning. Väskan kommer att innehålla en basutrustning på festkläder, torrschampoo, mikromiddag och koffeintabletter. Följ mitt exempel om du också vill bli överraskad sådär som i Hollywood-filmerna.

Film: Annika Wickman, Klipp: Catariina Salo

Jag använder mina glasögon väldigt sällan. När jag fick mina första bågar i högstadiet var jag så överlycklig över att få tillbaka skarpa synen att jag inte gick nånstans utan dem.
Men sen upptäckte jag geniernas gåva till folket: kontaktlinser. Har sedan dess undvikit att använda glasögon på daglig basis.

Idag är en undantagsdag och jag kan inte för mitt liv förstå alla bloggare som överflödar nätet med texter om hur mycket de önskar att de hade glasögon och att det är så trendigt och snyggt. Visst, jag kan hålla med om att glasögon kan vara en snygg accessoar, men inte kan någon seriöst önska att hen hade sämre syn för att få använda glasögon?

Glasögon är jättedyra och måste förnyas med regelbundna mellanrum. Dessutom är det ganska opraktiskt när vädret växlar mellan regn, snö, varmt och kallt, så att man emellanåt ser ut som en insnöad eskimo. Speciellt när man stiger in i en varm buss efter att ha stått ut i det kalla novemberregnet. Då ser man ingenting när glasen immar och måste putsas med fem minuters mellanrum. Jag är så lat att jag istället går omkring halvblind när jag inte orkar putsa glasögonen.

Jag skrev en massa brev som liten. Jag hade tiotals brevvänner och brevväxlade/mejlade också med farmor som bodde i Åbo. Ikväll gick vi igenom en låda med gamla arkivklipp med familjen. Så här efteråt tolkat ser jag inga tidiga löften på en aspirerande journalist, åtminstone inte när det gällde mina skrivkunskaper. Skrev ni också pinsamma brev som små?



Bästa delen är att jag som 9-åring använt ett e-postkonto på Lovemail. Lovemail! Seriöst, var det nån urtida dejtingmail för postorderfruar? Minns att det var supertrendigt att byta mailadress åtminstone varannan månad. Började med Lovemail, övergick till Dinomail som var en söt sida med dinosaurier och senare blev det Hotmail, Macmail och Gmail. Sen det här med att skriva ut flera utropstecken och frågetecken ska vi inte ens gå in på.



Jag hittade också en gammal artikel från Hufvudstadsbladet år 2000. Min första tidningsintervju och jag klagar på att min kängurusvan är i vägen jämnt. Åtminstone var jag redan i ett tidigt skede ärlig med mina åsikter.

Jag får ofta höra att mitt liv är som levande charader. Jag levererar alltid osannlikt sjuka storyn. Den här helgen har jag levt extra dramatiskt som någon riktig häftig amerikansk såpoperastjärna. Men det är väl alltid så att om en sak går snett brukar resten rasa därefter? Och fastän skit saker händer kan det kompenseras av bra saker.

Under helgen har jag bland annat varit med om att:
- mitt kreditkort blev stulet av en proffsliga
- fylla år
- överraskas av mina närmaste vänner i direktsändning med sång och jubel
- kidnappas och bli ivägförd på överraskningsfest med banderoller, ballonger och godis
- åka karaoketaxi
- få en hjärnskakning
- sitta i en ambulans för första gången i mitt liv (OBS! vi åkte ingenstans, för jag var passligt frisk och skarp bortsett från en öm bula)
- överösas av gåvor, kaka och skumvin
- få mitt livs första blåa öga

Blåtiran är kanske mest dramatisk. Alla som jag träffar frågar förfärat vad som har hänt, om jag varit med om en sumobrottmatch, slagsmål eller om jag vandrat in i en dörr. Jag flinar diskret och svarar att jag experimenterar med en ny nyans ögonskugga.

Hela spektaklet som inträffade i studion filmades och ni kan få se en glimt av det här i bloggen under veckan. Catzo tog en massa fina bilder under kvällen:


Enligt mina vänner var målet ett enda: att göra mig mållös. För jag blir tydligen aldrig tyst.




My rocking it since 1989. Jag läste först fel och trodde mina vänner klippt och pysslat ihop meningen "My pooping it since 1989". Lite som en stor del av helgen gått ut på.


Karaoketaxi var det mest spännande jag varit med om på länge.

Ibland undrar jag om mitt liv är helt på riktigt eller om det är någon ironisk tv-serie.