kairi:s blogg

 Imorgon börjar det normala livet igen. I fyra dagar har jag varit hundvakt och i fyra dagar har jag glömt bort världen på ett nytt sätt. Jag har bott i ett annat hus, gjort andra saker än vanligt (bl.a. tagit flera promenader per dag trots att vi egentligen inte behöver gå ut o gå med vovven), ätit choklad utan att bry mig om kcal eller fett, vem bryr sig?

Ett par månader sen var jag o kollade upp allt det där basic, alla värden var bra. Allt är bra. Jag räknas inte i riskgruppen för nånting.

Fast jag gör ju det nu. Jag är i riskgruppen för hjärnblödning. Jag är inte orolig, inte rädd. Så kan man inte leva. Jag är bara fundersam och ledsen. Min värsta mardröm har slagit in redan och jag inser det bara små stunder om dagen. Den starkaste sorgen håller mitt hjärta inne.

I flera år har jag varit uppskruvad, nervös, deprimerad och orolig när min pappa har opererats trots att det har handlat om "småsaker" som armar eller ben. Jag har flera gånger drömt om hans död, flera gånger haft sån ångest över att pappa knappast hade livet han hade väntat sig de här 15 senaste åren. 

Samtidigt som jag skriver vet jag inte om jag borde vara så öppen. Vem vet? Men då jag öppnar datorn rinner orden ur mig, jag vill skriva, skriva, skriva mer utan paus, skriva av min sorg och mina tankar. 

Jag är inte rädd för att dö längre. Jag funderar på om pappa visste att det är slutet nu, efter att ha klarat sig igenom cancer och så mycket annat. Jag undrar om han oroar sig för mig och min bror, om han önskar att han hade kunnat vara med eller om han känner frid o vet att vi har det bra.

Jag undrar om han visste att jag älskar honom, trots att de orden var ord vi nästan aldrig yttrade. 

Jag undrar om han ser ner på mig från stjärnorna när jag står ute på bakgården i mörkret o ser upp varje kväll.

 Saker som är svåra att förstå, va? 

Jag förstår inte varför folk här i stan kör som om de antingen inte hade några ben o därmed bara rullar fram på blotta hoppet eller som om de vore med i en formulatävling. På sätt eller annat kan man garantera att på dendär korta sträckan till jobbet hinner man bli f***ig på nån.

Jag stör mig just nu på människor som har såna jäkla i-landsproblem att man faktist bara vill ge dem en slap in the face och skrika "DU HAR DET NOG SÅ JOBBIGT DU!!". Ni vet, såna där löjliga saker att gnälla om. Typ att man beställde en dator o den tog en dag över tiden att komma o dååå äääär liiiiveeet sååå jooobbiiiigt.

Jag irriterar mig verkligen på hur folk beter sig i butiker. Inte bara i vår, utan övriga också. Ska du betala med mynt? Stå då inte där och gräv fram dina fem-centare först i kassan när man har sagt summan åt dig! Stå inte heller där i evigheter o diskutera med din kompis om ifall du har råd med bussen eller inte om du köper det här nu. (Hände faktist igår. Måst man diskutera det i kassan när man ska betala?) Gå inte omkring o peta på PRECIS allt innan du lite generat säger "nästa gång sen" och går ut. Jaha, då städar vi om hela butiken.

Vet inte riktigt varför, men jag älskar den här bilden.

 Jag köpte ett macro-objektiv som jag länge talat med pappa om. Han och jag var båda intresserade av foto och istället för att gräva ner mig i sorgen vill jag ta ut den i kreativitet, jag vill bli bättre.

Här kommer några foton som jag tagit med det nya.