turho:s blogg

Det är helt sjukt, men Jörn Donner dominerade min dröm så hårt att jag ännu flere timmar in i dagen kommer ihåg den. Vanligtvis glömmer jag en dröm så fort jag vaknat.

I drömmen träffade jag Jörn, och han bjöd in mig och några andra på sitt födelsedagskalas. Det visade sig att vi bara var fyra pers på festen, och att Jörn ställde till med plättkalas. Vi satt i hans sunkiga, rökiga kök i en 1970-talslägenhet, och åt plättar. Och då vet jag ju att han bor ståndsmässigt i en paradvåning i ett massivt sekelskifteshus.

Jag kommer aldrig att bli kvitt bilden på Jörn och högen med plättar.


Ungeför så här såg han ut också på plättkalaset. Bild: yle.fi

För lite på en vecka sedan avgav jag ett nyårslöfte om att vara snällare under 2013, speciellt med fokus på sociala medier. Jag tyckte helt enkelt att jag förra året var helt för elak på Twitter. Bra gick det ju i en vecka.

Alla som har en svaghet de försöker bli av med möts av frestelser och chansen till återfall finns alltid tillhanda. Min svaghet heter Svenska Hollywoodfruar. På tisdagar mellan kl 22-23 var jag som elakast i fjol. När den serien tog paus, blev jag mycket snällare.

Nu fan är dom ju tillbaka! Och dom har tagit in Anna Anka igen! jag var bokstavligen tvungen att slå fast Macbooken för att inte skriva alltför fula saker.

#svenskahollywoodfruar #annaanka och #gunzilla är min Akilleshäl.

Jag har inte avlagt något nyårslöfte på flere år, men tänkte att det kanske kunde vara dags igen. Under 2013 ska jag försöka vara lite snällare. Det förekommer så mycket dissande och spydiska kommentarer i vårt samhälle, så jag tänkte nu lite försöka begränsa mig. Speciellt på Twitter är det lätt att vara elak och rolig. Det svåra är att vara bara rolig. Får se hur det går.

Hela den här tanken började egentligen på självständighetsafton, när vi tillsammans med den snart fyra-årige gu'dottern och några vänner tittade på balen och spydiskt kommenterade gästernas klädval, som kutym är. Hon förstod däremot inte varför vi var så elaka, för i hennes ögon var all glamour och alla aftonklänningar vackra, och hon tyckte att alla såg ut som prinsar och prinsessor.

Nå, får se hur det går med det här projektet :)

Igår var jag på Ollis, vårt favorithak under alla studieåren här i Vasa. Det var jättekul att se att allt och inget hade förändrats. Jag var där i sällskap av två studerande, så jag var inte den där sorgliga farbrodern som inte riktigt vet var han hör hemma. (Till skilland från en annan jämngammal studietida bekant som tydligen ännu rumlar runt i kretsarna. men det är en annan story.)

För en stund blev jag sen sittandes ensam när alla andra var på tobak eller toalett, och jag hade chans att sluta ut mig ur Ollis-flödet för en stund. Så såg jag plötsligt stället där jag under en Pampas-fest hängde i taket, båset där jag kysste någons stövlar, killen som alltid gick runda och raggade varje tisdag och framför allt alla hörnen jag stått och haft emr eller mindre meningsfulla diskussioner om livet, lugna söndagskvällar med bordsspel och popcorn. Och en massa, massa annat kul.

och det bästa var att jag inte suktade tillbaka efter dessa gångna tider, som många gör (eller har svårt att släppa dem) utan jag nöjde mig med att konstatera att det var skitroligt åren det varade, och att jag inte ångrar en minut!

Tack för mig Ollis, 2003-2010.