Bloggare Anna Abrahamsson reflekterar kring ätstörning 10.02.2012 15:37 Att bli sjuk handlade aldrig om att jag var okunnig. Jag visste om att det fanns olika former av psykiskt illamående; jag hade läst om ätstörningar i någon tjejtidning, och det hade behandlats under någon lektion i hälsolära. Jag visste att tillstånden existerade. Ändå hamnade även jag där, så gott som omedvetet.

Ibland kallas symptomen ”duktig flicka” - en benämning jag gärna slopar. Den drabbar både män och kvinnor och bevisar ingen duktighet. I dess rätta namn handlar tillståndet om ett slags ungdomsutbrändhet, nedstämdhet och (prestations)ångest - att skyffla in detta illamående under benämningen “duktig flicka” kan i det närmaste verka nedvärderande och förminskande. Bara för att man är ung är ens känslor inte mindre verkliga, mindre sårbara eller mindre värda än hos en vuxen; och det handlar inte heller bara om en släng av tonårsuppror, brist på karaktärsstyrka, eller en “fix idé”. Det skall heller inte romantiseras till något mystiskt och beundransvärt; det finns inget värt att eftersträva i lidande och smärta.

Gränserna för psykiskt illamående/sjukdom är svårt att specificera: Var går driftighet och ambition över i irrationalitet och rentav självdestruktivitet? När är en paus hälsosam vila; och när bara lättja? Illamående kan ändå aldrig mätas i kilogram, skärsår eller piller. Hur högt man skriker på hjälp korrelerar inte alltid med situationens allvar – vad som räknas är inte vad som syns utanpå, utan vad som känns inuti. Den grundläggande känslan av otillräcklighet kan bottna i ett självvärde som baseras alltför mycket på vad vi gör, skapar och åstadkommer, framom andra egenskaper. När man försöker eliminera varje klandervärd bit av sin personlighet, blir världen lätt svartvit med skarp kontrast. Allt kategoriseras antingen bra eller dåligt; rätt eller fel – och gråzonerna däremellan upphör existera. När definitionen för det som är bra och rätt – vad som duger – blir allt snävare, slungas man in i en spiral av upplevda misslyckanden och tillkortakommanden. Lösningen blir då sällan att sänka ribban – utan snarare att straffa sig själv med än hårdare krav – och den onda cirkeln står klar.

Tankegången bakom en ätstörning är ofta densamma. Tankarna förlorar proportion och sakta snörs världsbilden ihop tills den är lika tunn som kroppen den eftersträvar. Men att hamna där handlar inte om okunnighet. Den drabbade mår illa – men är inte korkad. Vi kan inte styra vårt känslospektrum med nyttotänkande, hur gärna vi än vill – ”du skall äta lite mer, fattar du väl” är en lika konstruktiv uppmaning åt en ätstörd som ”pigga upp dig lite” åt en deprimerad person, eller ”lugna dig bara så går allt bra” åt någon som lider av panikattacker. Logiska argument avgör inte, helt enkelt för att problemet inte är av en logisk art: Det onda sitter inte i hjärnan utan i känslorna, och det är där hjälpen behövs. Huvud och hjärta kan stöda varandra, men de kan inte läka varandras sår. Även om uppmaningarna sker i bästa välmening bär de på en underton av skuldbeläggning, som om den drabbade borde vetat bättre. Som om kanske - om han eller hon gjort något annorlunda; varit starkare, bättre, klokare, snällare – en lite mer fullkomlig människa - hade det inte blivit såhär.

Prestationshets eller illamående är inte någons fel. Det handlar inte om att ”veta bättre” - känslan av otillräcklighet och utmattning är inga snedsteg, varken något man väljer eller lätt väljer bort. Den kommer krypande, ofta nästan omärkligt – så att man inte upptäcker att man tappat fotfästet förrän man slår i marken. Det viktigaste är att komma upp på fötter igen, skaka av sig dammet och plåstra om såren för att kunna fortsätta; gå vidare – men utan att förminska allvaret i det skedda. Ändå finns inte alltid någon skuld att utdela: Att vara svag ibland är ingen svaghet, utan bara alldeles mänskligt.

Chatta med Anna Abrahamsson om temat 14.2 kl.19-22.