Nadja Leham bloggar om skillnaden mellan identitet och problem 23.03.2012 17:21 Att gå igenom någonting svårt i ens liv har ofta flera faser. Många lever länge helt omedvetna om vad det är som känns jobbigt. När man äntligen kommit fram till vad det är, antingen på egen hand eller med hjälp av någon utomstående dröjer det ofta länge innan man fullt accepterar situationen. Att sedan börja bearbeta problemet är inte alltid lätt och det är inte heller lättare att sedan ta farväl av ett problem som under en lång period blivit en del av ens personlighet, yttre attribut, identitet och tänkesätt. Den sistnämnda fasen är någonting jag nu går närmare in på.

Att ha ett problem, som till exempel en depression eller en ätstörning blir ofta snabbt en stor del av ens identitet. Ibland tänker jag på fenomenet som två bollar, varav den ena representerar dig själv och den andra ditt problem. När du är frisk och mår bra är du en enhetlig boll, men när ett problem uppstår har du ofta en annan boll som kommer smygande på dig. När du är som sjukast ligger bollarnas kanter helt på varandra, så att du inte längre kan se skillnaden mellan DU-bollen och PROBLEM-bollen. Då du är riktigt ledsen tror du kanske att du själv är ditt problem, att du själv är din ledsna familj eller din ätstörning. Det här är ofta någonting som också är jobbigt för dina vänner, plötsligt känner de inte igen sin vän, eftersom det kretsar ett moln på henne som inte alls funnits där förut. Någon som är ledsen orkar ofta inte umgås med sina vänner, eller så talar hon bara om sig själv, för att hon är så mitt inne i hela sitt problem. Ibland blir det riktigt jobbigt för vännerna att över huvud taget umgås med personen, vad ska man ta sig till då?

Enligt mig är någonting av det viktigaste en vän kan göra att påminna sig själv om att ”min vän är inte på riktigt sådan, det är SJUKDOMEN och PROBLEMET som ligger som ett moln över min vän och därför känner jag inte igen henne. Det är också lika viktigt för den som mår dåligt att inse det här.

När man äntligen känner att man kanske klarar av att ta sig upp på benen igen, är det ofta hemskt lockande att gå tillbaka till sitt välbekanta problem. Jag, som själv har haft en ätstörning, har märkt att jag lätt i nytt sällskap plötsligt började äta dåligt och dessutom mycket synligt visade att jag upplevde mat som någonting jobbigt. Senare har jag insett att det berodde på att jag inte visste att jag var någonting annat än min ätstörning. En orsak till att man ibland inte vågar ta avstånd från ens problem beror på att man tänker ”Om jag inte håller kvar mitt problem så är jag helt som alla andra, hur ska jag någonsin synas och få hjälp då?” Att kunna lita på att andra finns till för en också när man tillfrisknar är viktigt. Du har fortfarande rätt till stöd och hjälp fast du mår bättre.

När man tar avsked av ett problem som länge varit en del av en själv, känns det ofta som att man har ett stort hål i sig, som man på något sätt måste klara av att fylla. Det hjälper att tänka:
”Det här hålet som finns i mig är orsakat av ett problem som jag nu skuffat bort. Nu måste jag fylla det här hålet med mitt friska jag. Jag har andra personlighetsdrag förutom mitt gamla ”jag som är eleven med depression i 8A.””

Det gäller att i lugn och ro sträva efter att söka upp sitt nya jag, som inte varje dag måste luta sig mot det sjuka molnet. Sjukdomen bör bytas ut mot självsäkerhet, vänner och en normal vardag.

Nadja Leham