Misha Eriksson bloggar om framtid och valmöjligheter 13.04.2012 09:05 Jag satt och snackade minnen med en kompis, vi kan kalla honom för Fredde, härom veckan. Det handlade mycket om våra planer som unga, hur vi trodde att det skulle bli och hur det egentligen blev. Fredde kom ihåg hur han som ung hade pratat med pappan till en annan kompis (den pappan måste ha varit lika gammal då som jag är nu... skrämmande tanke). Fredde hade berättat hur osäker han var på vad han var intresserad av, hur han inte riktigt visste vad han skulle bli när han blir stor, och hur orolig han var för att han inte skulle göra tillräckligt väl ifrån sig i skolan (som han inte ens var speciellt intresserad av). Pappan lyssnade på Fredde, ställde bra frågor och sade till sist “Det är bra att du grubblar, men bekymra dig inte. Vi hittar nog alla någon gren att sitta på”.

Bättre råd än så, “bra att du grubblar, men bekymra dig inte”, kunde han knappast ha kunnat ge. Man ska grubbla, för sig själv och med goda vänner. Det är det bästa sättet att fundera på vad man egentligen vill göra. Man ska grubbla ofta, eftersom det hela tiden händer saker och ting som man får nya idéer av. Man ska grubbla, eftersom det finns så oerhört många olika skojiga, spännande saker man kan göra att det lönar sig att hoppa omkring mellan dem och bekanta sig med dem.

Däremot ska man inte bekymra sig. Att bekymra sig går ut över grubblandet, och grubblande är positivt, men att bekymra sig är negativt. Man ska inte bekymra sig därför att det finns något intressant för oss alla därute. Man ska inte bekymra sig därför att det ändå aldrig går helt som man tänkt sig - det är liksom en (ganska skojig) del av hela livet. Man ska inte bekymra sig därför att om man misslyckas får man ofta ett nytt försök, eller kan försöka något annat i stället.

Det är ibland lättare att bekymra sig över framtiden, och inte grubbla över den. Säkert därför att det ju ser ut som en enda dimma, och man vet inte vad man kommer att möta i den. Ibland känns som om man inte har någon kontroll, och då tycks inte grubblandet vara till någon nytta. Undra på att man bekymrar sig.

Ingen av mina kompisar har kommit dit de siktade då de var unga. Alla mina kompisar har misslyckats många gånger. Alla mina kompisar har gjort många felaktiga beslut. Men. Ingen av mina kompisar är missnöjda med var de slutade. Alla mina kompisar tittar bakåt och säger belåtet “Hoppsan, det gick så här! Det skulle jag aldrig ha trott. Det var en spännande och överraskande resa.”

Hur gick det till sist för Fredde då? Nå, Fredde kom ihåg att hans spontana reaktion till pappans kommentar var att han inte alls ville sitta på någon gren. Fredde ville klättra, klänga, beundra utsikten från många olika ställen och hänga från knävecken. Och Fredde har minsann kört på den linjen i hela sitt liv. Fredde har bl.a. studerat, jobbat med ungdom, rest och sett världen, ställt ut sina målningar på galleri, bildat familj, musicerat och dragit yoga-kurser. Fredde visar inte heller tecken på att sakta farten, utan har hela tiden något nytt och intressant på lut. Han vet inte ännu riktigt vad han ska bli när han blir stor, men tycker det är ganska kul att reda ut det. Och Fredde gör många viktiga och trevliga saker samtidigt.