Karin Hautamäki bloggar om könsmakt och sexuella trakasserier 07.09.2012 13:23 I nyaste undersökningen kring hälsa och välmående i skolorna visade det sig att 52 % av flickorna i åttonde och nionde klass upplevt sexuella trakasserier och 20 % sexuellt våld. Av pojkarna i samma åldersgrupp hade 43 % upplevt sexuella trakasserier och 7 % sexuellt våld.

Antalet skolelever som upplever sexuella trakasserier och sexuellt våld är med andra ord förfärligt och skrämmande stort. Varför talar vi inte mera om detta? Är det något vi upplever är pinsamt att tala om? Är det något vi inte vill se eller kanske ens medge? Eller har vi blivit för avtrubbade av kulturen inom vilken sexuella trakasserier och sexuellt våld allt för ofta tystas ner eller misstros? Kanske just denna inställning gör att vi inte ens alltid ser när sexuella trakasserier och sexuellt våld händer framför oss, åt oss eller av oss?

Vi alla skapar samhället tillsammans, samtidigt som vi påverkas av samhället runt omkring oss. Därför är ingen människa en ö, ingen kan helt själv välja hurdan individ hen är. Man kan inte tycka och handla på ett visst sätt helt utan att påverkas av människorna och de ibland osynliga reglerna och strukturerna runt omkring oss. För att alls kunna ändra på skadliga fenomen måste vi alla därför titta oss själva i spegeln, tillsammans med den omgivning som vi skapat och som skapat oss. Därför måste vi ordentligt fundera på vad som gör att så många utsätts för sexuella trakasserier och sexuellt våld utan att någon skrikit till och sagt att nu får det verkligen vara nog, min kropp är min och bara min och din kropp är din och bara din.

Ett av de stora problemen och något av det hemskaste med sexuella trakasserier är att många får lära sig att det inte tas på allvar. De lär sig att man inte tar dem på allvar, eller att man inte tror på dem alls. Det börjar tidigt med barn som blir knuffade, knipna och tafsade på och får höra av vuxna (om de är flickor) att det är tecken på förtjusning och beror på pojkars brist på mer utvecklade känsloyttringar och (om de är pojkar) att det bara är pojkars sätt att kommunicera och leka. Med andra ord lärs barn tidigt att deras kroppsintegritet får bufflas på av andra och att det inte är okej att klaga över detta och att pojkar dessutom inte påstås besitta mycket annat till kommunikationsmedel än våld. Redan här börjar gränserna för rätten till den egna kroppen suddas ut och allt för många lär sig att det är inget att fästa sig vid, det är andras rätt till din kropp som går före din egen rätt. Här förminskar man pojkar och ger dem på ett sätt ett frikort från det här med att lära sig kommunicera och utveckla sina känsloyttringar. Omgivningens signaler kanske tyvärr också börjar ge pojkar större rätt över andras integritet.

När det kommer till sexuella trakasserier brukar man också allt för ofta börja tala om vad som lett till det. Det är mycket förvrängt och orättvist, för då säger man egentligen att den som utsatts har orsakat det åt sig själv. Flickor kan till exempel få höra att de borde fundera över längden på sin kjol och hurdana signaler de skickar ut. Att de är för högljudda eller för provocerande. Genom det säger man tyvärr också att pojkar inte kan kontrollera hur de påverkas av kjollängder och andra påstådda signaler och det är verkligen att förminska pojkar och att beskylla flickor bara för sin existens. Istället för att börja filosofera kring vad offret kan tänkas ha gjort för att förövaren helt enkelt måste göra sitt brott mot den andra borde vi alla koncentrera oss på förövaren. Skuld och skam skall ligga hos den som bryter mot en annans rätt till sig själv, sin kropp och sin sexualitet – aldrig hos den som utsätts för skällsord, trakasserier eller våldtäkt.

Många skällsord och sexuella trakasserier är klassiska maktmedel. Att göra någon mindre, att få någon att sluta ta utrymme, att få någon att känna sig dålig och skamfylld. Ibland handlar det också om att vi inte helt enkelt talar tillräckligt mycket om vad som är en annans rätt och vad och vem som trampar över den rätten. Om vi diskuterar mera och vågar lyfta upp fel kommer alla att veta bättre vad man verkligen inte får göra och veta när man både får och skall meddela att någon sårat eller skadat oss. Viktigast är att vi alla måste sluta vara tysta när det sker fel. Speciellt då vi ser andra behandlas fel, för ibland är det lättare att reagera som utomstående och det som krävs av den som utsatts borde vägas på guldvåg. Om någon trampar över våra gränser, skall vi säga åt och berätta till andra om det. Om vi ser någon bli felbehandlad, skall vi säga åt och berätta åt andra om det, fast det skulle vara vår vän som gör felet. Om vi får höra att vi själva trampat över en annans gräns måste vi ta skulden för det och lära oss av det. Och vi får inte tro att någon ljuger när någon vågar berätta om brott och trakasserier. Det är att säga åt en annan att det hen varit med om är inget att bry sig om och att hen känner fel. Det finns ingen gräns för den egna kroppen någon annan kan sätta ut för en. Om det känns fel är det fel och ingen, absolut ingen, har rätten att säga att du känner fel eller borde vara tyst om det.

Karin Hautamäki

Du kan chatta med Karin på Sluta panta-chatten tisdagen den 11.9 kl.19-22.