03.02.2012 15:47 Jag har varit där.

Hos den osäkra hälsosystern som nickade glatt trots krumbukterna i viktkurvan, räckte mig den där obligatoriska kondomen med ett urskuldande leende och bad mig komma åter om jag hade något på hjärtat. Hos psykologen som tittade bekymrat på mitt tårblötta ansikte efter alla mina trasiga meningar, och sade att om jag bara åt lite mer så skulle jag nog minsann bli gladare igen. Och hos läkaren, som i slutet av ett besök (i helt annat syfte) stannade till, såg på mig med rynkad panna, och utbrast: ”men - du är ju en riktigt klipsk flicka”, liksom med förbryllning i rösten, ”du borde ju begripa bättre än att hålla på med sådant här trams?”

När jag numera berättar om det jag upplevde och om min svaghet för några år sedan, får jag ibland höra hur modig jag är som vågar prata om allt. Men modet som krävs för att berätta något i efterhand kan inte på något vis jämföras med det mod som måste uppbringas för att ta till orda, då, alla de där gångerna för länge sedan. Eller det mod som krävdes för att få fram ett första, sprucket “hjälp”, medan världen tycktes trilla i bitar likt ett trasigt kalejdoskop och jag själv inte visste var – eller ens hur – jag skulle börja pussla ihop allt igen. Någonstans kan jag inte förbise att imperfekt är ett så betydligt mer smärtlindrigt tempus att tala i – som att visa upp ärret av det öppna sår presens ännu utgör.

Jag har varit där: hos de vuxna, experterna, som inte såg eller förstod. Alla de gångerna jag varsamt placerat mitt liv i händerna på än den ena granskande blicken efter den andra, som bara på något ögonblick kunde slå över i antingen sympati, skepsis eller stel likgiltighet. Det är en speciell sorts utsatthet, när makten att förkasta en persons högst subjektiva och personliga känsloupplevelser plötsligt hamnar hos en utomstående, “objektiv” betraktare – en hälsosyster, läkare, psykolog eller liknande. Om man mitt i sin utsatthet då bemöts med brist på förståelse, väcks tvivel och skuld: ”tänk jag bara överdriver och gör mig till?” Får man inte bekräftelse för sin situation – rätt att känna som man gör – vaggas man in i iskall ovisshet, utan att längre riktigt veta om man är tokig eller bara inbillat tokig – eller vilkendera som i slutändan ens vore att fördra.

Ändå är inget viktigare än det där modet; att våga räcka ut sin hand efter hjälp – och idogt hålla den utsträckt, tills man finner stöd, riktigt sådant. Man botar inte psykiskt illamående genom att gömma undan sin nöd och intala sig att man har fel - eller genom att låta någon annan göra det. Vägen till bättring kan kännas oändligt lång, men den är en väg man måste vandra. Dock inte ensam – de som kan hjälpa finns där ute, mångfaldigt fler och desto starkare. Det gäller bara att hitta dem (ibland på de mest oväntade ställen!) och låta dem fatta ens hand. Och vägen, den börjar alltid med det stora modet, det som krävs att uppbringa ett litet “hjälp”.

Då jag själv visste varken ut eller in, orkade de runtom mig kämpa för min sak, hålla tag i mig och se mitt onda. De hörde mitt ”hjälp”. Jag fick adekvat vård; jag blev bättre. Och all den styrka som utvecklades i förloppet – den består.

Så ja, jag har varit där - men jag fann rätt, ändå, till slut.

Chatta med Anna Abrahamsson den 7.2 och 14.2. Du kan även lämna frågor på förhand till Anna i lådan nedan. Inled din fråga med "Till Anna".

27.01.2012 15:01 I Finland finns en stark tvåsamhetsnorm. Det betyder att vi förväntas ha sexuella relationer med bara en person åt gången och att parförhållanden ses som finare än andra. Det finns många olika slags krav och förväntningar på personer som ”är tillsammans”, och att få ha sex med endast sin partner är bara ett av dem. Bland de andra finns en förväntan om att ens parförhållande skall vara viktigare för en än andra relationer, som t.ex. vänskapsförhållanden. Därför skall en också tillbringa mera tid med sin partner än med andra och också vara med på att ha sex med sin partner när han/hon/hen vill.

I mina öron låter det som ett slags ägande – jag vill och skall ha kontroll över den här andra människan, hen är min. Ganska obehagligt egentligen, eftersom nära relationer borde handla om frivillighet. Det att vi är tillsammans här och nu för att vi vill det, inte för att vi förväntas vara det. Att varje gång vi är tillsammans så är det för att båda valt att vara där.

Så klart finns det parrelationer som är jättebra och där det mesta i förhållandet känns bra. Det är relationer som bygger på ömsesidig respekt, öppen kommunikation och frivillighet. Men jag förstår inte varför sex skall vara en grej som ändrar reglerna för en relation helt och hållet. Det skulle vara helt galet att tänka sig liknande krav i vänskapsrelationer, t.ex. att någon inte får ha andra vänner än en själv.

Sex är någonting som skall tas på allvar, men samtidigt är det inte det viktigaste i världen. Sex är ingenting någon måste ha, men det kan vara någonting som för människor närmare varandra. Det att vi finner glädje hos en människa betyder inte att glädjen vi får av en annan är mindre, eller mindre värd. Däremot betyder det att vi har ännu mera lycka, glädje och erfarenheter att dela med oss av till andra.

Det låter väl inte så dåligt? Därför tycker jag att vi borde fundera mera på våra alternativ.

Måste jag verkligen välja mellan Leena och Toni, varför kan jag inte vara kär i dem båda?

Och om jag väljer att vara med bara en av dem, är det då för att jag verkligen vill ha det så eller är det för att jag känner att det är vad andra förväntar sig av mig?

Hurdana relationer vill du ha?

==

Chatta med Roh Petas 30.1 och 31.1 på Sluta panta-chatten.

20.01.2012 15:00 Idag skall vi tala om homo- och bisexualitet och om att vara transperson. För att göra det enklare och kortare brukar vi tala om hbt-personer. Det här handlar alltså om vem en attraheras av fysiskt och känslomässigt och om ens könsidentitet. Eller egentligen skall vi tänka på de normer som finns om kön och sexualitet.

Homosexuella personer attraheras av personer av samma kön som en själv medan heterosexuella personer attraheras av personer med ett annat kön än sig själv. Bisexuella attraheras av personer av alla kön eller oberoende av kön. Transperson är däremot egentligen ett paraplybegrepp för transvestiter, transkönade och transgenderister. Det som är gemensamt för alla transidentiteter är att de på något sätt bryter mot normer vi har om kön. Könsnormen i Finland är att det finns män och kvinnor, som har en viss typ av kroppar, utseenden och personligheter. Enligt normen skall det också vara stor skillnad mellan män och kvinnor.

Det här är allt sådant som det är lätt att hitta mera info om på nätet. Det kryllar av definitionslistor och artiklar och allt möjligt annat där ni kan läsa mera om hbt-personer. Det som jag vill lyfta upp är de normer som finns om sexualitet och kön.

Alla samhällen har normer, alltså oskrivna regler som gör vardagen mera förståelig. Vissa av dessa normer är bra medan andra är dåliga. Vi lever i ett heteronormativt samhälle, vilket innebär att alla antas vara heterosexuella män och kvinnor, om inte annat sägs, och att det finns en tanke om att det är det enda rätta.

Problemen med det här är många. Det innebär att folk kanske inte tar dig på allvar om du säger att du är bisexuell, ”för det är bara en fas”. Eller att du inte vågar visa att du tycker om någon av samma kön som du själv, för du vill inte riskera att bli kallad ”homo” av andra. Det kan också leda till att du inte tycker om dig själv, för att du tror att det är någonting fel med att vara hbt.

Allt det där är bara kakka. Ingen annan har rätt att säga vad du är förutom du själv, och oberoende av vad det är så är det värt respekt. Det är kanske det viktigaste det finns att säga om hbt-frågor.

Roh Petas, verksamhetskoordinator för Regnbågsankan

Chatta med Roh den 30.1 och 31.1 på Sluta panta-chatten.

13.01.2012 15:38 Tänk dig att du är 80 år och ser på ditt liv som det är nu; vilka stunder minns du, vad ser du då som framgång?

Första minnet som jag skriver i min tankebok - blå himmel, gult trähus med vita knutar, ett torn. Det pirrar i magen. Andra minnet, en trädallé med lönnblad i rött, orange och gult. Jag tar en bunt löv, trycker in dem i hårbandet som håller min ponnysvans. Doften av kakao och höst svävar i luften. Tredje minnet, en parkbänk. De här tre minnena stiger upp när jag funderar på frågan om vad jag skulle minnas som framgångar i mitt liv, från 80-åringens perspektiv. Det gula trähuset representerar beslutet att ta ett mellanår på Finns folkhögskola för att göra konst, trots pappas starka protester "Det här är det värsta misstaget i ditt liv." Trädallén är från mitt år i Schweiz som utbyteselev, där jag lärde mig klara mig själv och våga vara den jag är. Parkbänken representerar ett minne där jag hade valet att våga tro på mig själv och mina beslut, trots rädsla, smärta och en stark press utifrån.

Framgång handlar för mig mycket om att hitta min egen väg, lyssna på mitt hjärta och göra det som jag vet är rätt. De besluten har jag aldrig ångrat, trots att människor runtom mig ofta först senare har sett vad jag har strävat till. Det finns många olika färdiga bilder om att lyckas och ha framgång i vårt samhälle. De är som pepparkaksformer, färdigt uttänkta och definierade. Bli färdig från diverse olika skolor, hitta en partner, grunda familj, bli känd, få uppskattning. Mellan raderna antyds det att om vi bara kan modellera oss inuti ett antal sådana massdefinitioner av framgång, har vi en livsgaranti på lycka.

Det som ofta blir osagt är att framgång i hög grad är ett inre tillstånd. För att uppleva framgång skall du vara nöjd med vad du åstadkommer, få dina behov tillgodosedda och tro på det du gör. Den som bara ställer sina målsättningar enligt yttre definitioner på framgång, kan bli överraskad av hur det känns att uppnå målen. Framgång som baserar sig på endast en yttre definition av lycka, kan bli ihålig, kännas tom och konstig.

Vad är din definition av framgång? Du kan närma dig den här stora frågan genom att fundera på till exempel:

- När har du upplevt att du har lyckats?
- Om du tänker dig att du är 80 år gammal och ser tillbaka på ditt liv, vilka stunder kommer du mest ihåg? Hur ser framgång ut ur det perspektivet?
- Får du tag på när du har haft en erfarenhet av framgång? Hur kände du dig då, vad såg du runtom dig, vad hörde du, vem var du med?
- Vilka är dina lyckligaste minnen? Vad hände då?
- Kommer du ihåg ett ögonblick när du höll på med något som var så givande att du förlorade all tidsuppfattning och bara upplevde att en sak ledde till en annan, nästan av sig själv. Vad gjorde du då?
- När är du som mest inspirerad, brinner för något, känner en väldig iver att bara ta reda på, skapa, gå vidare med något?

Svaren till de här frågorna kan ge dig ledtrådar för hur just du upplever personlig framgång och tillfredsställelse. Då är det lättare att göra val som leder dig vidare på just din väg, istället för en massproducerad version av den.

06.01.2012 16:20 Misslyckande kan kännas som ett slag i magen. Vi ligger där på marken, flämtar efter luft och undrar hur det kan komma sig att vi hamnade där efter allt hårt arbete. Skambollen i magen tynger ner och allting känns orättvist. Självömkan strömmar över kroppen i heta vågor. Det kan leda till att verkligheten känns som en återvändsgränd, bara en massa fuktiga stenmurar åt alla håll, ingenstans att ta vägen. Vad gör vi då?

Först gäller det nog bara att vara till exempel arg, ledsen, besviken, rasande, bitter, inåtvänd, beroende på vilka känslor som väcks upp. Hur länge du behöver beror på hur starka dina känslor är. Vissa människor klarar sig med att sparka en stol och gråta i vännens famn. För andra människor krävs det veckors funderande, läsning av gamla dagböcker och anteckningar, långa promenader, vänners stöd och en dyster period. Det beror på hur personligt misslyckandet känns, hur djupt det berör dig. Misslyckande, oberoende vem av oss det gäller är ett eldprov.

Efter att du har känt igenom dina första reaktioner i lugn och ro, finns det vissa grejer du kan göra.

Identifiera taggen. Vad är det som misslyckandet väcker i dig? Tycker du synd om dig själv för att du misslyckades? Skyller du ditt misslyckande på någon annan? Generaliserar du genom att säga att allting alltid går fel för dig och känner dig berättigad att vara förbittrad? Drunknar du i skam och fortsätter straffa dig själv för misslyckandet? Fräser du och snäser du åt alla andra och straffar dem? Känner du dig skyldig för att du inte lyckades med det du hade som mål? Självömkan, skuldbeläggande, bitterhet, skam, raseri och skuld är alla naturliga reaktioner på misslyckande.

När du har identifierat taggen kan du fråga dig själv hur "taggkänslan" håller dig kvar i misslyckandet och förhindrar dig från att hitta lösningar? Självömkan kan till exempel hindra dig att gå ut på promenad, göra upp nya målsättningar, ringa en vän för att du tänker att ingenting spelar någon roll längre. Bitterhet kan hindra dig från att ta emot stöd som erbjuds, för att den kommer från överraskande källor. Skam kan hålla dig nere genom att du konstant skäller ut dig själv i dina tankar och inte vågar göra ett nytt försök på det som misslyckades.

Efter att du har fått tag på hur dina känslor förlamar din handlingskraft kan du bli medveten om när de kommer på besök. Du kan välja att ta tillbaka din handlingskraft. Istället för att bli kvar och sitta i självömkans, bitterhetens eller skammens grepp, kan du säga "Ja, så här känner jag just nu." och sedan fortsätta med det du hade att göra.

...

- Läs igenom gamla dagböcker, anteckningar, kalendrar, dikter, noveller, skolarbeten, facebook statusar och påminn dig själv om tidigare erfarenheter. Hur har du klarat dig förut, vad har du tänkt, vad har du känt? Det här ger dig perspektiv.

- Se på filmer där människor bemöter motgångar, läs äventyrsböcker, självbiografier, se på intervjuer av idrottskvinnor och -män, prata med människor du beundrar. Hur har andra reagerat på misslyckanden, hur har de gått vidare? Det här kan ge dig konkreta tips och tröst.

- Prata med någon som går igenom samma sak. De som upplever samma känslor som du, förstår mycket utan att du behöver förklara allting från början. Det här påminner dig om att du inte är ensam.

- Ta reda på vad det är som ledde till misslyckandet. Vad kan du lära dig av det här? Hur kan du utveckla det du gör nästa gång? Den här tekniken använder de mest framgångsrika människorna fortgående och den gör att du utvecklar dig, oavsett vad du gör.

- Påminn dig själv om vem du är innerst inne. Du kan göra det genom att se på dina favoritfilmer, prata med en bästa vän, läsa de böcker där du känner igen dig själv, programmera med din favoritkod, gå till skogen, utöva din favoritsport, ta fotografier, måla, dansa, skriva - vad det än är som skapar välbefinnande och kontakt inom dig.

...

Sist men inte minst, alla misslyckas. De som har de största drömmarna och vågar mest, misslyckas också mest. Det går att läsa i alla stora rockbänds, författares, politikers, tänkares, idrottares och andras historier. Vi vågar, lyckas eller misslyckas och så vågar vi igen. Det är inte alltid lätt, men när vi vågar vara sårbara, ärliga med vad vi känner, tro på det vi bär inom oss och vara uthålliga, då är det också värt mödan.