Sjukhuspräst Rose-Maj Friman finns med både på Whatsapp och i dödens ögonblick
Sjukhuspräst Rose-Maj Friman mumsar på några överblivna popcorn i kafferummet på intensivvårdsavdelningen vid Vasa centralsjukhus.
Hon har inte hunnit äta, mycket ska ännu bli gjort och hon har just hållit föredrag för ett gäng sjukvårdare om hur de kan orka bättre och hur man bemöter patienter i deras nöd.
I och med pandemin har det uppstått en större öppenhet och acceptans kring själavård, det märks här på sjukhuset.
Rose-Maj Friman, sjukhuspräst
Pandemins effekter syns tydligt i arbetet hos sjukhusens själavårdare.
Från år 2019 till år 2020 ökade sjukhusprästernas arbetshandledning till personalen med fyrtio procent.
Det här uppger Virpi Sipola, ledande expert på själavård vid Kyrkans statistikcentral.
Den stress som vårdpersonalen utsatts för under pandemin har gjort att de behövt mera stöd och om man tittar på statistiken ser man att sjukhusprästerna svarade på det behovet genom att ge arbetshandledning.
Virpi Sipola, ledande expert på själavård
Även antalet dejourerande dygn ökade för sjukhusprästerna.
Antalet fysiska träffar minskade medan istället distansmöten och Whatsapp- och telefonsamtal ökade drastiskt.
Det uppger man på Kyrkans statistiktjänst.
Sjukhuspräster finns till för patienter, anhöriga och personal.
Sjukhusprästerna tar sig an allt från hälsa och sjukdom, livskriser, död och sorg, människorelationer, andliga frågor till livets mening och tro.
En av de som fått arbetshandledning är Petra som är sjukskötare på intensivvårdsavdelningen.
Hon tog chansen att få arbetshandledning då tillfället erbjöds.
Det blev med Friman och under träffarna har de bland annat samtalat om hur man kan bemöta andra, både kollegor och patienter.
Det är skönt att få prata om jobbet och få vägledning i hurudan inställning och förhållningssätt man kan ha för att orka bättre.
Petra, sjukskötare
En annan konkret förändring för sjukhusprästerna är att de små jordfästningarna på sjukhuset ökat.
I och med restriktionerna och begränsat antal deltagare på begravningarna, har fler än tidigare valt att ha jordfästning i sjukhusets lilla kapell vid patologiska avdelningen.
De öppna jordfästningarna dit alla kan komma har en viktig funktion. Då vi inte kan ta avsked av en kär människa får vi inget avslut och sorgen blir osörjd.
Rose-Maj Friman, sjukhuspräst
Friman säger att det är en kollektiv sorg som vi rent statistiskt går och bär på eftersom många inte fått gå på de begravningar de önskat.
Under pandemin har den officiella sorgen krympt. Frågan är vart den ska ta vägen.
Rose-Maj Friman, sjukhuspräst
Vem som helst kan få själavård, oberoende av tro.
Själavården strävar efter att hjälpa och stödja människor i förändringsfaser, vid allvarligt insjuknande och då vi närmar oss döden.
Oavsett om man är troende eller ej, så brukar behovet av att säga något finnas hos de flesta då slutet närmar sig.
Bland de svårt sjuka covidpatienterna kan det här behovet exempelvis märkas innan man blir intuberad och får respiratorvård, berättar Friman.
Det är i det ögonblicket själavården brukar bli efterfrågad, ofta i form av förbön.
Eftersom det inte finns någon garanti för att patienten vaknar upp igen kan det vara hens sista medvetande stund i livet.
Kanske vi blivit lite överraskade av dödens verklighet och att den faktiskt finns så nära oss.
Rose-Maj Friman, sjukhuspräst
Ibland händer det att någon blir förnärmad då sjukhusprästen kommer på besök, de vill inte veta av varken Gud eller Jesus.
Det är Friman van vid och har stor respekt för det.
Hon säger att man ju kommer in i deras “hem”, för sängen på avdelningen är ju patientens hem just då och de ligger där i pyjamas.
Det är med andra ord en väldigt privat plats.
En patient sa direkt han såg mig att här behövs det minsann inga jesusar.
Rose-Maj Friman, sjukhuspräst
Friman tänker att pandemin visat hur ovana vi är vid att hantera sjukdom och död "då det kommer så här nära och från ett oväntat håll".
Det är inte det schematiska livsspannet som vi är vana vid, det vill säga att man blir gammal och sjuk och sedan dör man.
För här drabbas även unga av ett virus som till och med kan vara dödligt.
Vi kan då hjälpas åt att gå den sista vägen tillsammans, men den allra sista biten måste vi gå ensamma. Det finns en viss tröst i att det gäller oss alla.
Rose-Maj Friman, sjukhuspräst
Text och foto: Anki Westergård
Gjord av
Publicerad 20.3.2022 7:25