Vi hör dem räknas upp i långa väderrapporten varje dag – men hur ser det ut på kuststationerna? Följ med till Sälgrund i Kaskö

På andra våningen på den gamla vita lotsstationen på Sälgrund står en lots på vakt. Han vaktar dag och natt, i väntan på ankommande fartyg.

Här står han som en påminnelse om gångna tider, då lotsarna höll till på Sälgrund. År 1986 flyttade de över sundet till Kaskö. Väder och vind har varit ganska snälla mot honom, trots att han är snidad i trä av Pörtomkonstnären Torsten Lundmark.

I trälotsens omgivning finns mätstationer som skickar uppgifter om vindar och vattenstånd, som vi sedan hör dagligen i långa väderrapporten i Yle Vega. Sälgrund är en av 38 kuststationer.

Aspö, Kotka Rankö, Orrengrund, Emsalö, Kalbådagrund, Östertokan, Gråhara, Makilo ...

Sälgrund ligger parallellt med Kaskö. Det tar tio minuter med en snabb, liten båt från hamnen i Kaskö till Laxhamn på Sälgrund.

Förutom lotsarna har också de andra yrkesgrupperna, fyrmästarna och fyrvaktarna och deras familjer, försvunnit från Sälgrund. Idag är det annat folk som rör sig kring Sälgrunds fyr.

Till kvällen väntas besökare till lotsstationen, som idag utgör härbärge för nattgäster. Naturen och fridfullheten lockar.

Jag tycker att möjligheten till vila är det bästa med Sälgrund. Igår hade jag gäster från Esbo som reagerade på att det är så tyst här.

Johanna Peltoniemi som driver verksamheten på Sälgrund

Sommaren innebär mycket jobb och en del stress. Johanna hittar själv vila på Sälgrunds högsta punkt, Bombberget.

Här syns inget land, bara havet. Jag sitter här när solen går ner. Det är min tid.

Från ankomstplatsen Laxhamn löper en enkel, smal väg mot Sälgrunds fyr. Det är 800 avstressande meter att gå genom den gamla skogen.

Myggmedel hjälper att behålla den fridfulla känslan. Mellan träden hörs bruset från havet.

Här på Sälgrund är det faktiskt aldrig riktigt tyst – även om Johannas gäster talade om tystnaden. Havet hörs alltid, men det är ett rogivande ljud.

Sonja Lapveteläinen, guide och Kasköbo

Ända sedan barnsben har Sonja haft sommarstuga på Sälgrunds västra sida. Fyrområdet är henne kärt.

När jag var barn gick de flesta utflykter på ön till fyren. På den tiden var fyren öppen hela tiden och det fanns också ett fyrsamhälle här. Men det var mest lotsar som bodde här på den tiden.

Sälgrund är en avlång ö. Den är fem kilometer lång och en och en halv kilometer på bredaste stället.

Mellan Sälgrund och Kaskö går den stora farleden, som lastfartyg på väg till Kaskö använder.

Fartyg på väg norrut eller söderut passerar också Sälgrund. Härifrån gick också passagerarfärjor till Gävle i Sverige under 1980-talet.

Bågaskär, Jussarö, Hangö Tulludden, Russarö, Vänö, Utö, Bogskär, Vilsandi, Gotska Sandön, Notgrund, Fagerholm, Kumlinge, Nyhamn ...

Vid många av de kuststationerna som vi hör nämnas i väderrapporten finns det fyrar.

Nästan alla Finlands fyrar byggdes under ryska tiden, i mitten av 1800-talet. De byggdes för att leda in fartygen till hamnar och för att sjöfarten skulle vara trygg.

Innan fyren på Sälgrund byggdes fanns det en 25 meter hög båk av rödmålade brädor.

Fyrarna har egentligen tappat sin betydelse för länge sedan. Skenet sträcker sig verkligt långt ut på havet, men fartygen klarar idag navigationen på egen hand. Nu är det egentligen bara en fin sak att våra fyrar fortfarande har belysning.

Märket, Enskär, Kylmäpihlaja, Tahkoluoto, Kristinestad fyr, Sälgrund …

Sonja Lapveteläinen brukar delta i musikläger på den gamla lotsstationen tillsammans med andra spelmän. Då musicerar de långt in på nätterna och hon njuter av fyrens sken, som lyser upp natten.

Fyrmästarens och fyrvaktarnas uppgifter försvann då fyren elektrifierades år 1965.

Också uppgiften att rapportera om väderförhållandena, som hörde till fyrmästarens arbete, har automatiserats.

Uppgifterna i den dagliga väderrapporten i Yle Vega kommer nu från vindmätaren uppe i Sälgrunds fyr och från temperatur- och fuktighetsmätarna. De är placerade ute i skogen öster om fyren.

Det finns också en mareograf som håller koll på vattenståndet.

Instrumenten ses över någon gång i månaden av en Kasköpensionär som tidigare jobbade för trafikledsverket.

Det är någonting speciellt med fyrar. Många reser från fyr till fyr. Fyren är numera en museal byggnad. Jag hoppas den underhålls också i framtiden.

Hampus Dahlström var en av landets ledande arkitekter och han ritade sju fyrar under 1870-talet, däribland Sälgrunds fyr.

Fyrdörren påminner om en kyrkdörr. De få fönstergluggarna ligger djupt, som i en slottsvägg. Spiraltrappan med 132 steg fyller hela fyren.

En av Sonja Lapveteläinens goda vänner bodde på Sälgrund som barn. Det fanns mellan tjugo och trettio barn i fyrsamhället. Sonja konstaterar att barnen hade en otroligt stor frihet.

En favoritlek var att stå högst upp i fyren och kasta en stövel så långt man kunde. De andra barnen sökte sedan efter stöveln och när den hittats fick följande kasta sin stövel.

En pojke klättrade också hela vägen runt fyren på utsidan av räcket högst upp. På den tiden var fyren öppen och barnen sprang upp och ner i spiraltrappan utan övervakning.

Idag betraktas fyren som farlig och du behöver nyckel för att komma in. Du får inte heller gå ända upp.

Bredskäret, Strömmingsbådan, Valsörarna, Kallan, Tankar …

Utsikten är bättre från en höjd en bit bort än inifrån gluggarna i fyren. Höjden är just den viloplats som Johanna Peltoniemi besöker på kvällarna. Platsen kallas Bombberget.

Här fanns tidigare ett litet hus. Då det var dimmigt avfyrade fyrvaktarna en ordentlig smäll med hjälp av trotyl var femtonde minut.

En äldre fyrvaktare berättade att han blev döv på kuppen. Dimmiga nätter under min barndom innebar också sömnlösa nätter.

Sonja Lapveteläinen

Ulkokalla, Nahkiainen, Uleåborg, Marjaniemi, Kemi I, Ajos ...

Sälgrunds många gäster är välkomna att njuta inte bara av miljön och berättelser om livet på Sälgrund förr i tiden, utan också av det som Johanna bjuder på i köket.

Men några spökhistorier finns det inte att bjuda på, trots att livet vid havet många gånger varit både dramatiskt och sorgligt.